Förra året besökte jag Sweden Social Web Camp, #SSWC för första gången och det är svårt att beskriva vad det besöket innebar (och innebär) för mig. För de som inte är insatta är #SSWC en knytkonferens där människor som jobbar med, gillar och älskar sociala medier träffas och pratar om just sociala och digitala medier. Under en augusti-helg varje år träffas hundratals (408 st 2011) härliga geeks från med olika professioner och livserfarenheter på en liten ö som heter Tjärö i den Blekingska skärgården. Alla med den gemensamma nämnaren att de gillar internet och sättet som man med hjälp av digitala verktyg kan kommunicera med varandra och andra.

För mig var hela helgen en enda fantastisk fest för själen, då jag fick möjlighet att träffa inspirerande människor som pratar samma språk och som varenda stund gav insikter och inspiration som räckte hela året ut och lite till. Det är svårt att förklara för någon vad som inte har varit på #SSWC vad det är och vad som händer ute på Tjärö under de (alldeles för få) sensommardagarna i Augusti. Nedan listar jag ett smakprov av vad jag tog med mig från förra året:

- Nya vänner – på twitter, facebook (mm.) och i verkligheten – inklusive (men långt ifrån uteslutande) @rutberg (inte ny men förtjänar att nämnas) @axbom, @annelienaes, , @saraohman, @jonashombert, @linuslennstrand,  @mangacarlsson, @jenefeldt, @jesperbylund, @ninaboel, @sakj, @fohlin, @linarudin, @malin_strom
- Inspirerande samtal om internets utveckling och framtid
- Tusen idéer som tyvärr allt för sällan har blivit verklighet
- Ett lyckat och ett mindre lyckat hopp från Dödsklippan
- Bastu-bad på en flotte, öl i solen, sång och dans
- Hemnettältet där uber-kollektivet Yknot skapades

SSWC är den mest prestigelösa konferens jag har varit på och inramningen är allt annat än stel. Ingen är där för att imponera på eller sälja till någon annan (även om det säkerligen skapas många nya affärer under och efter konferensen) och stämningen är den bästa man kan tänka sig. Snart är det dags igen och för den som har varit på Tjärö och SSWC är det inte svårt att förstå varför biljetterna är så eftertraktade. De tar slut i stort sett direkt, så om du inte hänger på låset är du ute ur leken.

För mig är det en självklarhet att jag kommer att vara på plats på färjan ut till Tjärö i år igen eftersom jag inte vill missa chansen att träffa vänner från förra året och att göra ännu fler bekantskaper. Det kan låta melodramatiskt och överdrivet men för mig ger SSWC samma känsla som man hade när man var liten och kände att hela världen låg för ens fötter. Och därför längtar jag till SSWC 2012.

Vi ses där!

För fler hyllningar av SSWC och Tjärö, läs Per Axboms inlägg och den tillhörande listan.

Det något osmickrande fotot på undertecknad ovan är taget av Tobias Björkgren

Resonemanget är ganska enkelt. Vi i västvärlden, särskilt vi karriärsugna 80-talister, sätter ofta upp mål för oss själva. Vi föreställer oss att lyckan kommer när det målet är uppnått, när vi i själva verket sätter upp ännu ett mål efter vi har kommit fram till det första. Det är en ändlös spiral som bara fortsätter och fortsätter utan att vi egentligen uppnår den där fullbordande känslan.

Min spiral började i gymnasiet med målet att ta studenten. Nästa mål var att göra lumpen. Nästa var att komma in på universitet. Därefter att klara min kandidatexamen och därefter komma in på Masterprogrammet i Strategisk kommunikation. Efter det var målet att ta min Masterexamen. Sedan skulle jag ha ett jobb och nu när jag har det är mitt mål att stega upp för karriärtrappan.

Många avklarade mål och en hel del stress (och så klart även många roliga stunder). Problemet är bara att det finns en tendens att bara se målen och inte resan dit som huvudsaken. Det skapar stress nsätan direkt efter att ett mål är uppnått. Det är därför som jag tycker att TED-föreläsningen nedan är så intressant.

I korthet säger Shawn Achor att man inte blir lycklig av att försöka vara så produktiv som möjligt och uppfylla en massa mål. Tvärtom säger han att du blir mer produktiv, mer kreativ och uppfyller mål genom att tänka positivt. I slutet ger han även konkreta tips om hur vi kan omprogrammera våra hjärnor till att bli mer energiska, positiva, kreativa och i slutändan mer produktiva. Den cyniska delen i mig tänker genast Scientologi, men eftersom TED-föreläsningar brukar vara trovärdiga tänkte jag testa.

Ta en titt och se vad du tycker.

Jag menar inte heller att världen kommer att gå under på något annat sätt, utan rubriken syftar främst till att fånga läsarens uppmärksamhet och rikta den mot något som kanske inte får världen att gå under, men åtminstone göra den ganska mycket sämre.

Jag pratar förstås om ACTA – Anti counterfeiting trade agreement som just nu diskuteras och är på väg att klubbas igenom i EU. Detta avtal kan i korta drag beskrivas som ännu ett försök att till vilket pris som helst (inklusive kränkning av människors integritet) hålla fast vid föråldrade strukturer gällande upphovsrätt, precis som amerikanska SOPA och PIPA som jag skrev om för en månad sedan. Skillnaden är, som bland andra Emanuel Karlstens skriver på DN, att det inte är en lag utan ett avtal, vilket i betydligt större utsträckning minskar allmänhetens insyn.

När Polska regeringingen skrev under avsiktsförklaringen till ACTA skedde massiva protester, både online och i form av demonstrationer (video). Även Sverige har skrivit under i dagarna och på lördag kommer det att ske demonstrationer.

Jag tänker inte gå in på detaljer kring ACTA, utan hänvisar istället till detta dokument kring motsättningarna mellan ACTA och europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna(via ACTA-bloggen). Vad jag däremot kommer att göra är att argumentera för varför det är värt att sätta sig in en fråga som denna och faktiskt använda sin demokratiska rätt att uttrycka sig.

Det är väldigt enkelt att utifrån ett internetnördperspektiv och ett ideologiskt liberalt perspektiv skriva en massa texter om ACTA, SOPA, PIPA, Ipred och slentrianmässigt skrika “integritet” och “frihet”. Men faktum är att det här är en extremt viktig fråga som berör eller åtminstone kommer att beröra alla. Eftersom så fort vi slutar bry oss om vad som sker i politiken och näringslivet runt omkring oss och lägger hela ansvaret för vår framtid i någon annan händer, har vi också tagit ett steg längre ifrån kontrollen över våra demokratiska rättigheter.

Ett väldigt vanligt argument är att “har du inte gjort något fel har du heller inget att oroa dig för” eller “har du inget att dölja så skadar väl inte lite övervakning”. Problemet är att så fort man viker för den typen av argument tillåter man makthavare, både politiska och monetära sådana, att fila lite till på den personliga integriteten. Ett samhälle och dess medborgare måste alltid ha ett vakande öga på personer och organisationer i maktpositioner. Inte tvärtom.

Jag menar inte att ACTA, varken i sitt nuvarande eller framtida utformning nödvändigtvis kommer att leda till ett storebrorsamhälle, men är vi inte uppmärksamma, så kan våra frihet och integritet vara mer hotade än vi tror. Kanske kommer vi sitta där en dag och gömma oss från storebrors kamera, dricka hemkört gin och undra vad som egentligen hände.

Stay Proper

Jag har följt Philip Defranco på youtube sedan 2009 och jag har faktiskt ganska svårt för att hålla mig borta från den något lättviktiga och (för att vara ärlig) till och från pubertala nyhetsrapporteringen. Ibland blixtrar han till och levererar intressanta vinklar på aktuella ämnen och dessutom ger mig info som jag aldrig skulle fått annars. Det är som sagt relativt lättviktiga nyheter och inte alls lika politiskt laddat som exempelvis TYT (The Young Turks) som för övrigt är en annan sevärd Youtubekanal, åtminstone om man är intresserad av amerikansk politk.

Defrancos nyhetsrapportering passar säkerligen inte alla, men en sak är i alla fall säker. PhillyD, sxephil eller vad du väljer att kalla honom är ett fenomen. Från att ha startat sin youtubekanal hemma hos föräldrarna 2006, har hans lilla enmansshow växt till ett lönsamt företag och en egen DeFranco Nation. När DeFranco besökte Europa var hans “meetups” så pass populära att det behövdes vakter på plats och i Dublin gjordes en live-Q&A i ett fullsatt forum med 2000 personer. Avsnitten av hans Philip DeFranco Show visas i genomsnitt (mellan tummen och pekfingret) en miljon gånger. Av de 10 senaste youtubeklippen har hälften visats mer än en miljon gånger. Siffror som är intressanta är att han har över 2 000 000 prenumeranter och hans videos på huvudkanalen sxephil har visats nästan 800 000 000 gånger.

Finansering sker främst genom sponsring och det är inga dussinföretag som har valt att lägga pengar i DeFrancos påse. Bland annat har han samarbetat med NetFlix genom kanalen Like Totally Awsome, där prenumeranterna (och tillika NetFlixkunderna i det här fallet) rescenserar filmer via youtube. En annan sponsor är Ford som bidrog med en bil och troligtvis en del kontanter när DeFranco besökte CES-mässan i Las Vegas.

PhillyD är bara ett av många exempel på hur Youtube inte bara en plats för Fail-videos, söta/roliga/knäppa djur, musikvideos och upphovsrättsskyddat material med dålig kvalitet. DeFranco har bevisat att internet har skapat en do-it-yourselfkultur som på sikt på allvar kan konkurrera med mediekonsumenternas uppmärksamhet.

Nu tar han steget längre och skapar ytterligare en kanal som till skillnade från Philip DeFranco Show kommer innehålla längre videos. Kanalen heter SourceFed och kommer att innehålla 3 program. “20 minutes or less” kommer att avhandla bland annat populärkultur, politik, nyheter med mera. “Curb Cash” är ett tävlingsprogram där tittarna har chans att vinna pengar genom att själva delta genom Youtubes funktioner. Sist ut är “1 on 1″ där intervjuer görs med olika kändisar.

SourceFed känns som ett intressant koncept och kommer säkerligen dra till sig en hel del tittare. Ta en titt och se vad du tycker.

PS. Jag är medveten om att det finns andra youtubekanaler som är större än sxephil och TYT, men jag har inte mycket till övers för varken Shane Dawson, Ray William Johnsson eller Ryan Higa. Nuff said. DS.

Stay Proper

Nu är det dags igen. Upphovsrättslobbyn har satt igång en process för att återigen försöka stoppa utvecklingen istället för att skapa erbjudanden som ger människor möjlighet att konsumera populärkultur på ett tidsenligt sätt. Misslyckade försök har gjorts tidigare gällande att sätta dit individer som konsumerat eller delat med sig av upphovsrättsskyddad material via internet.  Nu tar man ett nytt grepp vilket kan innebära allvarliga konsekvenser för hur vi delar och konsumerar kultur och information på internet.

Under hösten, närmare bestämt den 26 oktober, introducerade Lamar Smith (R) ett lagförslag i det amerikanska representanthuset. Lagförslaget heter Stop Online Piracy Act och förkortas SOPA och kan, om lagen träder i kraft ge allvarliga konsekvenser för internets infrastruktur.

Lagen innebär i korthet att hemsidor, sökmotorer och sociala nätverk kan hållas ansvariga om användarna laddar upp upphovsrättsskyddat material och därmed tvingas ta bort materialet eller riskerar böter eller fängelse. I praktiken innebär detta att de amerikanska myndigheterna kan svartlista hemsidor som de anser innehålla upphovsrättskyddat material. En viktig faktor är att detta inte bara gäller webbsidor i USA utan även internationella som har användare i USA. Med andra ord kan de amerikanska myndigheter i teorin utöva censur på hela internet, åtminstone för användare i USA.

Det kommer även att bli förbjudet att streama upphovsrättskyddat material som kostar mer än 2500 dollar att licensiera, även om det inte är originalmaterial och oavsett syfte, med risk för dryga böter alternativt upp till 5 år i fängelse. Detta innebär rent konkret att du som privatperson riskerar att hamna i fängelse för att spela in en populär låt och dela den med dina vänner på Facebook.

SOPA åtföljs även om av PIPA, Protect IP Act som är tänkt att skydda intellektuellt kapital och upphovsrättskyddat material på internet. Båda dessa lagförslag diskuteras flitigt på Twitter och i bloggosfären. Läs även kommentarer från Anne-Marie Eklund-Lewinder (IIS), Mats Lewan (NyTeknik) och Tobias Brandel (Svenska Dagbladet). ReadWriteWeb har även en bra genomgång av vad lagförslaget innebär.

Nöjesindustrilobbyn tar alltså ytterligare ett steg i sitt korståg för att helt säkerställa att ingen ska kunna se, lyssna på, läsa eller dela med sig av upphovsrättsskyddat material utan att betala till storbolagen. Allt på grund av att samma storbolag oavsett om det handlar om film, musik, spel eller böcker inte har hängt med i utvecklingen och utvecklat tjänster som är anpassade efter människor sätt att konsumera populärkultur. Problemet är att ett gäng politiker som knappt vet vad en IP-adress är sitter och diskuterar internets framtid, ivrigt på-hejade av underhållningsindustrin lobbyister i ett försök att blåsa liv i en föråldrad struktur.

Någon som har hängt med i utvecklingen och som faktiskt har förstått att det finns alternativa sätt att distribuera populärkultur är stand up-komikern Louis CK. Den 10 december släppte han sin fjärde standup-show Live at the Beacon Theater. Inte på DVD, inte på Blu-ray och inte ens som en HBO Special on Demand. Han släppte den digitalt via louisck.net. Priset var inte mer än 5 dollar som betalades in via Paypal. När betalningen var klar fick man tillgång till hans nyinspelade en-timmes-show, antingen för nedladdning eller streamning.

Eftersom Louis CK är en av mina favoritkomiker och jag var nyfiken på hans nya material följde jag instruktionerna och laddade ner showen. I HD-kvalitet dessutom. Det tog en kvart. Sedan förde jag över filen till ett USB-minne som jag ploppade in i min TV. Billigt, enkelt och (ursäkta språket) jävligt smart. Dagen efter var det bara att plocka fram TV-kannan och samla vännerna.

I ett blogginlägg på sin sajt 4 dagar efter släppet konstaterade Louis att det lilla experimentet blivit en succé. Eftersom han finansierat allt själv och gjort en hel del av fotarbetet tillsammans med sina kollegor tillföll alla intäkter (efter skatt såklart) honom själv. Inga extra pengar till produktionsbolag, TV-bolag, distributionsbolag med mera. 200 000 dollar efter fyra dagar. Pengar i fickan. Money in the bank. Vad han dessutom konstaterade (vilket är ännu viktigare) är att de uteblivna externa parterna och de reducerade kostnaderna gjorde att priset för att se showen kunde reduceras med cirka 75 % (från 20 till 5 dollar).

Det fanns dessutom inga geografiska restriktioner, så till och med jag i Sverige kunde ladda ner materialet till samma kostnader och under samma förutsättningar som alla andra. Detta är särskilt fantastiskt eftersom jag flera gånger uttryckt frustration när meddelande om att “The user has made this content unavailable in your country” dyker upp. Vi lever i en globaliserad värld där man i de flesta fall har tillgång till information OM underhållning men inte till själva underhållningen. Det är ett ständigt irritationsmoment att inte ha tillgång till ett enhetligt utbud var du än befinner dig.

Vad Louis CK har gjort är använda den teknik som finns tillgänglig för att distribuera sitt material direkt till sin publik utan mellanhänder. Han har visat att det går att tjäna pengar på populärkultur utan en stor distributionsapparat. Han har visat att människor faktiskt är beredda att betala pengar för kulturkonsumtion, så länge det sker till ett rimligt pris och med en användarvänlig utgångspunkt.

I en uppföljning (2011-12-21) meddelade Louis CK att intäkter via PayPal nu är uppe i över 1 000 000 dollar. 1 MILJON dollar. En kommentar är egentligen överflödig, men för tydlighetens skull: Det går att tjäna pengar på populärkultur på internet! Det gäller bara att distribuera på rätt sätt och till rätt pris. På tolv dagar tjänade Louis CK en miljon dollar i intäkter. Över 200 000 människor globalt såg honom stå och skämta.

Jag hoppas tillsammans med många andra att SOPA inte går igenom under nästa år. Godkänns lagförslaget kommer vi få ett internet som inte är lika dynamiskt och öppet (Kanske bara i USA, men det är inte helt otroligt att andra regeringar sneglar på processen). Framförallt kommer vi att få ett censurerat internet, gå miste om ett stort kreativt svängrum och skapa en regelmässigt godtycklig djungel där svartlistning av webbsidor baseras på underhållningsbranschens och de amerikanska myndigheternas tolkningsföreträde.

Istället för att att försöka gå tillbaka till ett en verklighet som sedan länge gått förlorad där man misstänkliggör och gör brottslingar av kulturkonsumenter borde underhållningsbranschen ta på sig den kreativa hatten och snegla mot entreprenörer som Louis CK. Det handlar helt enkelt om att tänka fel eller att tänka rätt.

Alla kulturskapare där ute måste inse att det gäller att hitta nya affärsmodeller för distribution av kulturprodukter. Framförallt måste de inse att det i många fall inte behövs stora bolag vars distributionsmaskineri och komplicerade byråkrati som skapar onödiga geografiska och tekniska barriärer och högre priser.

Bra underhållning hittar alltid en betalande publik, så länge priset är rätt och produkten är tillgänglig.

Stay Proper

Idag fick jag nämligen tillfället att prata med en före detta student som tagit examen från samma utbildning som jag och som ska göra praktik på samma byrå som jag inledde min PR-karriär hos, Printa PR. Hans primära fråga gällde hur jag hade fått mitt jobb och hur jag hade gått tillväga när jag inledde min karriär i PR-branschen.

Ett av mina tillvägagångssätt var att jag började bygga mitt varumärke på internet och jag gjorde detta främst genom att starta denna blogg. Som jag ser det hade jag två ganska enkla anledningar till att startade blogga som Proper Content.

1. Jag ville bygga mitt varumärke och få ett jobb
2. Jag älskar att skriva

Jag fick ett jobb. Dessutom jobbet som jag länge hade drömt om. Det vill säga ett jobb i kommunikationsbranschen med konstanta kreativa och planeringsmässiga utmaningar. Punkt nummer 2 stämmer fortfarande. Jag älskar att skriva, men motivationen brister ibland och att ständigt vara kreativ och utforskande är en utmaning. Prestationsångesten är ständigt närvarande när det gäller mitt bloggande och det blir inte lättare av att jag även bloggar hos min arbetsgivare.

Min ambitionsnivå har alltid varit hög gällande mitt skrivande och jag kan ofta känna att jag presterar sämre än vad som kanske är fallet. Det är därför det är extra kul att få beröm för mina texter, som när min kära kollega Anna berättar att hon tyckte att mitt senaste blogginlägg var jättebra (tack igen Anna!).

Syftet med det här inlägget låter jag vara outalat, men låt oss se det som vägen tillbaka till storhet. Det är dags att återuppbygga ett bloggvarumärke. Att återupprätta en standard. Eller helt enkelt bara skriva. Vi får helt enkelt se.

until next time, stay proper..

Alldeles för ofta börjar företag prata om sociala medier utan att ställa den ytterst relevanta frågan, om deras intressenter finns i de kanaler som de vill synas i. Sen är det dessutom så att väldigt många har exakt samma referenspunkter när det gäller sociala medier. Det vill säga exakt samma referenspunkter som man alltid har haft när det gäller medier –> så stor exponering som möjligt. Syns vi så finns vi. Syns vi mycket så finns vi ännu mer.

Jag vill inte hävda att inget industriföretag någonsin kan ha nytta av sociala medier. Den poäng som jag egentligen vill komma fram till är att, det krävs organisationsanpassade förhållningssätt till sociala medier, där organisationen verkligen tittar på sina egna förutsättningar och gör en satsning därutefter. Det går inte att bara slänga fram en generisk social mediestrategi och tro att den ska fungera för alla. Det som krävs är engagemang, tid och faktiskt pengar.

Framgång i sociala medier är inte gratis, oavsett om kanalerna i sig är gratis. Det finns heller inget enskilt framgångsrecept som alla företag kan använda sig av.

Ett tips till alla företag och organisationer som funderar på om digital närvaro är det som kan stärka deras varumärke: Tänk efter innan ni blir bländade av löften om guld och gröna sociala skogar. Fundera på om ni verkligen har tid och råd att lägga ner det engagemang som krävs för att skapa och upprätthålla en digital närvaro och skapa relationer med era intressenter. Ställ er frågan om era intressenter verkligen finns i de kanaler som ni vill kommunicera i? Kommer någon att läsa er företagsblogg? Har ni tillräckligt mycket att säga för att upprätthålla ett twitterflöde och har ni tid engagera er tillräckligt mycket för att inspirera till samtal och dialog?

Framförallt: Lägg örat till rälsen och lyssna på om det finns forum därute som är intresserade av er bransch och ert varumärke. Finns det ett intresse, då är det bara att sätta igång att skapa en plan, strategi eller vad ni väljer att kalla det. Det viktiga är att det finns ett underlag och att ni är beredda att lägga ner den tid och engagemang som krävs. Alla företag kanske inte ska ha en digital närvaro. Åtminstone inte just idag.

Kommentarer? Frågor? Reaktioner?

Stay Proper

Jag föreläste på Campus Helsingborg i egenskap av alumni i Februari. Jag pratade om vad som hänt sedan jag tagit examen, vad jag gör nu och hur jag har kommit dit. I ärlighetens namn var det inte världens bästa föreläsning och jag är väl medveten om att publikt talande är en förmåga som inte direkt hör hemma bland topp 5 hos mig. Jerry Seinfeld sa ju en gång att besökarna på en begravning hellre ligger i kistan än håller begravningstalet. Stämmer säkert på många. Så illa är det inte för mig, men nervositeten inför publikt talande är störig akilleshäl som jag gärna hade förpassat till historien.

Påtal om Campus Helsingborg, så har jag även i egenskap av alumni använts som gott exempel av de studenter som har tagit examen. Smickrande. Dock känns bilden lite väl avslappnad.

Om vi fortsätter på meritlistan den senaste tiden är det på sin plats att nämna att jag blev intervjuad av Medierna i P1 för några veckor sedan. Anledningen var att jag skrev ett blogginlägg på Graylingbloggen om förhållandet mellan bloggare och PR-konsulter. Utan att gå på det exakta ämnet för inslaget (det kan ni läsa om i nämnda blogginlägg) intervjuades jag för att ge min syn på saken. Dock fick jag inte mer än 5 sekunders utrymme och mitt uttalande var ganska intetsägande i sammanhanget, åtminstone i förhållande till den kvartslånga intervju som föregått radioinslaget.

Jag började bygga mitt varumärke online runt 2009-2010 och hittills har det resulterat i dels ovan nämnda meriter, men framförallt i det jobb jag har nu och de möjligheter som detta innebär. Varumärkesbyggandet har dock gått i stå den senaste tiden, vilket har varit smärtsamt uppenbart för de ensamma själar som har besökt ProperContent den senaste tiden och tvingats bevittna den blygsamma samling av inlägg som med långa mellanrum har publicerats.

Sen är det ju så att ju mer man gräver, läser, analyserar och skriver, desto mer lär man sig. Om man sen bygger sitt varumärke och sin auktoritet är inte det heller fel. Nu är det dags att ta ett nytt tag och på allvar och klättra upp från bloggkyrkogården och återigen som en up and coming PR-bloggare. Man hade ju gärna velat se det här skrivas igen:

“Jag vill inte låta som en självutnämnd smakdomare, men postningarna från Proper Content fortsätter att vara riktigt bra!” http://bit.ly/mDMXus

Men som sagt, man kan inte leva på gamla meriter. Dags att damma av research- och analytikerhatten och sätta standards.

Stay Proper

Stay proper

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Grayling Malmö

Tänkte egentligen skriva om bloggupproret mot smygreklam i bloggar, men tiden räckte inte till ikväll, så jag hoppar i mellan med lite reklam som faktiskt inte är köpt.

Maja Svensson och jag gick på samma gymnasieskola och efter det har vi knappt hörts av förrän förra julen. Då fick jag reda på att hon via lite omvägar har hamnat i New York och startat ett klädmärke som heter Elsa and Me. Bara det är en bedrift. Att sen kläderna är tok-coola sätter frosten på kakan.

Ett klockrent koncept med ett klockrent tema: sustainable business wear to the professional women of the world.

Imorgon kommer det att ske en utlottning av ett antal exklusiva plagg från Elsa and Me på deras Facebooksida.

Egentligen behöver jag inte säga så mycket mer utan att låta kläderna tala för sig själv.

Så ja. Nu blev Proper Content helt plötsligt en modeblogg under ett inlägg.

Skämt åsido så tipsar jag om Elsa and Me eftersom jag tycker jag det är ett skönt koncept, en bra affärsidé och ett coolt varumärke som förtjänar ett dedikerat community.

I pipelinen ligger just nu postningar kring förhållandet mellan PR-konsulten och journalisten samt debatten kring smygreklam i bloggar.

Stay Proper